Nystarter

Okej, vänner. Som ni kanske märkt har det stått still här i nästan exakt ett halvår. Hujeda mig. Inte för att låta dramatiskt (jo), men det känns som om det har gått en hel livstid. Lägenheten i Lund är ett minne blott, och det är snart även min tid som vardagsrumsockupant och allmän plåga hos lillebror i Eslöv. På söndag väntar Malmö och en alldeles egen lägenhet i andrahand. Det ni!
På jobb- och kärleksfronten är det... Ja, jag vet inte vad jag ska säga, men "Haha! Va? Jag får fan snart spel" kan väl sammanfatta det hela ganska bra.
 
Ska det nystartas så ska det göras ordentligt, och då försvinner baadanka till förmån för lindaan.blogg.se. Planerna för den bloggen är hyfsat oklara, men tanken är i alla fall att uppdatera mer än en gång i halvåret, och än så länge får vi väl vara nöjda med det! Ni kan ju alltid ignorera att det första inlägget där är från januari 2015.

Från tanke till handling

När jag sms:ade tatueraren i torsdags räknade jag kallt med att jag inte skulle få tid förrän i februari eller mars eller så, men han skrev "tisdag" och jag fick panik-hjärnsläpp och skrev "ja". Fem dagar fulla av tatueringstankar, tvekande och okontrollerade iik-pip senare var det dags, och kolla resultatet:
 
Jag är öm och väldigt svullen, och tar det lugnt med armen i högläge, men mest är jag väldigt, väldigt nöjd och glad!
 

Tiden går, och jag hinner uppenbarligen inte med

Jag vet att det är jättetomt här, och det stör mig lika mycket som det (förhoppningsvis) stör er, men ni vet hur det är. Träning, vettig mat, bloggen och en hel del sömn får stryka på foten när jag får för mycket att göra, och även om jag roar mig med roliga saker också (nu i helgen var vi till exempel och stirrade runt i London) känns det oftast som om jag drunknar i allt som är på gång.

Bloggen kommer nog att ligga på is ett tag till, för det här med att försöka hålla samma hysteriska jobbtempo som tidigare samtidigt som jag försöker skriva en uppsats, planera framtiden med lägenhet och utlandsvistelse och dessutom skapa minnen går uppenbarligen inte så grymt bra som Wonder woman hade tänkt sig. Dessutom är jag ganska trött på den här bloggen och har storslagna planer på en ny (adressen är till och med redan klar!), men där är det bara designen som sätter lite I-landskäppar i hjulet.

Jag säger inte att det blir rent knäpptyst här, men det kommer inte att hända så extremt mycket här på ett tag heller. Jag är visserligen inte överaktiv på Instagram heller men det händer lite mer där så om ni känner att ni inte kan leva utan a little bit of Linda in your lives* så är ni väldigt välkomna dit! (@baadanka).
 
 
*Ikarus är ganska säker på att ni inte klarar er utan mig, så kom dit, titta på bilder av min favoritkameleont och bara häng med mig!
 

Lilla trollet Klumpa Dumpa

När det talas om troll på den här bloggen brukar det oftast gälla det lilla trollet Plupp med sitt bångstyriga hår, för det är vad mor brukar kalla mig när mitt hår inte samarbetar med mig eller ens med håret på andra sidan huvudet, men idag, alltså...
 
Jag och Magda på Vellingeblomman. Vi hade roligt på deras heeelt galna Halloween-avdelning, de hade lagt ner så otroligt mycket tid på det, och jag blev bara lite rädd för de plötsliga ljuden, och hon blev lite rädd för alla mina plötsliga ljud, men utöver det klarade vi oss fint. Problemen började när vi kom ut därifrån.
 
Jag började med att krascha kundvagnen rätt i en byrå så att allt på den skakade betänkligt. Sekunden efter välte jag säkert tjugo små flaskor med olivolja på bordet bredvid mig. Medan jag muttrar "oj" och diverse svordomar samtidigt som jag försöker rädda alla flaskor försvinner Magda som en avlöning och kommer inte tillbaka förrän hon har samlat sig så pass att hon åtminstone kan låtsas att hon slutat fnissa åt mig. Jag försöker ägna resten av besöket åt att bara titta med ögonen men dagens totemdjur var uppenbarligen en jävligt klåfingrig bläckfisk för det var ju själve den vad jag tvunget skulle peta på saker. Jag får väl åtminstone vara nöjd med att jag hade så pass mycket självkontroll kvar att jag inte stoppade allt i munnen för att kolla om det var ätbart. Magda höll lite diskret i vagnen medan vi gick genom resten av affären. Nu i efterhand fattar jag ju att det var för att stoppa mig från att krocka med nåt annat, och det var väl inte dagens sämsta idé.
Stoppet efter var i en liten souvenirbutik som sålde trätofflor, och där höll jag på att sparka sönder deras golvspegel.
Väl hemma slängde jag ett glas ner i vasken och potatisgratäng över hela spisen. 
 
Nu har jag plockat ut linserna och glömt bort var jag lagt mina glasögon, så nu är det nog säkrast för alla inblandade om jag inte rör mig ur fläcken mer idag.
 
 
 
 
 
 

Modern teknik när den är som bäst

Idag var det dags för lektion! 
 
Jag gick upp i hyfsad tid, slängde på lite smink, låtsades att håret var stylat i en sån där omsorgsfullt nonchalant Jag-är-så-avslappnad-frisyr (på riktigt: jag gick inte upp i så hyfsad tid att jag hann platta det) och kokade till och med kaffe.
 
Voilà! Vaken, påklädd, kaffe och till och med ett litet leende! 
 
Det tog ungefär tre minuter innan leendet försvann och morgonilskan blandades med vansinnesfrustration över att tekniken strulade så enormt att jag inte kunde koppla upp mig till lektionens samtalsrum.
 
 
Jag kämpade mot tekniken en stund innan följande känsla infann sig:
 
 
Jag deppade och hatade den moderna världen i en tjugo sekunder eller så innan jag bet ihop och försökte igen och igen tills det äntligen funkade. Envishet lönar sig! 
 
Efter lektionen tyckte jag att jag var värd det här:
 
Kvalitetstid i soffan med min favorit-Winchester!
 
 
 
 

Det som kallas livet

Jag är inte helt säker på var jag ska börja så vi kanske bara ska göra en liten sammanfattning av livet sen sist?
 
I så fall kan vi börja med att jag fått mitt första klagomål från en tittare. Jag kan inte bestämma mig för om jag är irriterad eller impad över att hen ens bemödat sig med att skriva in och klaga. Jag har dessutom gjort 300 program!
 
Jag har börjat skolan igen, och den här gången blir det uppsats på distans och danska väldigt mycket inte på distans för det är här i Lund. När det gäller uppsatsen ska jag troligtvis försöka göra nån undersökning för att komma fram till hur man översätter "fuck" och alla dess former på bästa sätt, och som det ser ut nu lutar det åt att jag ska använda "Fear and loathing in Las Vegas", de två svenska översättningarna och filmen som utgångspunkt. Pluspoäng till mig för att jag får in Johnny Depp i min uppsats! Danskan gör jag mest för att det kan vara bra att ha om jag vill översätta från danska, och lite för att när jag var en nördig liten förstagluttare var de på byaskolan och filmade (eftersom vi var den första klassen där eller nåt), och när de frågade mig vad jag tyckte skulle bli roligast svarade jag att jag inte visste för jag kunde ju redan läsa och skriva, fast inte på danska. Ack, om jag bara visste att det skulle dröja över 20 år innan min längtan efter att få lära sig det danska språket skulle stillas. Nej, men lite poetiskt är det allt, skolan slutar ungefär där den började.
 
Lika poetiskt är det att balen vi ska på i november förmodligen blir den sista, för jag börjar helt ärligt tröttna lite på det (även om man aldrig ska säga aldrig). Jag ska i alla fall fixa min klänning från min första bal så att jag kan ha den den här gången! Det behövs snörning i ryggen för det var visst 10 år och X antal kg sen fröken Anderason kunde krångla sig i den, haha!
 
Annars? Ja, inte så jättemycket tror jag. Det finns en del konkreta alternativ när det gäller att åka till Valencia till våren, men huvudproblemet här är att jag inte kan bestämma mig för om jag vill till Spanien eller Skottland eller rent av både och? Beslut, beslut. Jag har även tagit ett jättekliv framåt när det gäller tatueringen, den som ska sitta på armen är jag nästan helt 100 på, men det finns fortfarande vissa frågetecken när det gäller den på ryggen så det får bli ett litet snack med tatueraren när jag får tid till det. Vi ska till London i oktober och Nadine bad mig att inte göra den innan vi åker, för sist vi åkte visiterade de mig på flygplatsen och klappade till mig så hårt på min ganska nygjorda Fenix att jag nästan tjöt rakt ut, och det finns tydligen roligare saker att göra än att se mig stå och gapa på främlingar. Jag och Nadine har även bestämt oss för att ha ännu mer marginal när vi åker hem så vi slipper kuta som idioter över hela flygplatsen, missa planet (som faktiskt lyfte tidigare), betala 1 000 kr för en ny biljett och bli utskrattade av våra päron som tror att vi skojar och visar -3 000 i sympati. 
 
Det var väl det hela! Här får ni en selfie från när jag gav mig på det här med läppstift och Hollywood-lockar (tack vare världens bästa frisör):
 
 

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Ja, dejtandet är över. Jag ville verkligen inte såra honom, men jag ville inte heller fortsätta nåt som inte kändes rätt så det var bara till att bita ihop och säga som det var. Jag gjorde rätt och det känns bra, även om det så klart inte är så roligt att veta att det är på bekostnad av nån annans känslor.

Jag behöver nya vänner

Jag drog det här skämtet för fyra (4) personer, och bara en (1!) av dem ställde den korrekta följdfrågan. EN! Det är skam på torra land, alltså. Ni ska få höra (läsa) det så att ni ser hur roligt det faktiskt är.
 
Okej, då kör vi:
 
What's the difference between a piano, a tuna and a pot of glue?
 
Här fick jag olika varianter av "Vet inte", och en lite tveksam blick som bonus av killen på jobb.
 
Svar: You can tuna piano, but not piano a tuna
 
Här dog jag typ av skratt, lite för att det var ganska fyndigt och lite för att jag väntade på att få klämma till med den riktiga slutklämmen, men vad tror ni händer? Nadine, T (dejten, ooh!) och killen på jobbet suckar, himlar med ögonen och skakar på huvudet i valfri ordning, men frågar inte om limmet! Den enda som frågade om limmet var Jenny och jag kunde höra hennes suck hela vägen hit när jag helt exalterat skrev "I knew you'd get stuck on that!".
 
Nadine fick till och med den här bilden som bevis på hur upprörd jag var över att hon inte fullföljde skämtet med mig:
 
 
Jag har allvarliga planer på att trycka den här bilden på en tröja, alltså.
 

"Du är ju rätt sjuk i huvudet, alltså... På ett bra sätt."

Ja, det dejtas igen! Han är knäpp, snäll och programmerare, skrattar ofta, och svarar på sms snabbare än jag hinner skriva färdigt dem.

Nån fråga så här på eftermiddagskvisten

Ellet (eller ellets.se om länken inte funkar) har kommit tillbaka från sin bloggsemester och börjar genast med att ställa krav på alla andra, så för både husfridens och hennes skull (och lite för att det är roligt (men bara lite)) ger jag med mig och svarar på hennes tio halvsnabba frågor:

 

1. Vi börjar med det viktigaste: Så.. vad har du på dig?
Ett par svarta träningsshorts och ett linne med palmblad på. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle jobba eller träna först, så jag klädde på mig lite av båda outfiterna. Problemlösning 2,0.

 

2. Vad önskar du att du hade på dig?
En klänning, kanske. Jag brukar nästan aldrig gå i klänning, men det hade varit roligt att kunna känna sig bekväm i det utan att få panik över att jag glömt ta på mig hälften av kläderna. Vi gick på stan häromdan och det enda jag kunde väsa till Nadine var att jag kände mig naken för att jag inte hade några byxor på mig.

 

3. Du vaknar av en skriande väckarklocka skittidigt på morgonen och ska inte göra något särskilt roligt. Hur känns det?
Huu... Alltså, nej. Det är så många oartikulerade svordomar och så intensivt hat inblandat att det inte riktigt går att beskriva det.

 

4. När överraskade du dig själv senast?
Jag sprang 5 km på löpbandet för ett tag sen, på en inte helt kräkdålig tid, och kunde ändå gå efteråt. Det är ganska stort för jag gillar verkligen, verkligen inte att träna. Jag tränar bara för att jag sitter ner mest hela dagarna, och för att jag vill kunna dricka öl och äta kakor tills jag storknar.

 

5. Du är på en ö. Solen lyser, vattnet är turkost, sanden vit. Du har en kall drink, solstolar och en kompis. Vågar du bada?
Ja! Jag älskar att bada! Man kan ju gå ut till knäna och sen sätta sig. Då är det för grunt för hajarna, har jag hört.

 

6. Alla har vi väl blivit, för en sekund, ohanterbart avundsjuka på något. Vad?
Folk som har drömjobbet som fast jobb och inte behöver stressa över att ta vad som kommer i ens väg. Frilansliv är härligt på många sätt men medaljen har ju som bekant en baksida.

 

7. Afrikansk eller europeisk svala?
Jag läste först "svalka" och tänkte "Ha, europeisk, hallå" men sen läste jag om det och nu vet jag inte vad jag ska svara. Jag är inte helt säker på att jag ens har en åsikt i frågan.

 

8. I designsammanhang brukar man ju säga ”Funktion före form”. Men i vilket fall kan du tulla på funktionen bara du får formen (alltså att grejen är jävligt snygg så det är värt det)?
Skor! Och balklänningar. Ja, alltså, jag fattar att det är viktigt att kunna andas, men jag kan tänka mig att låta bli att göra det för en kväll om jag får känna mig som en prinsessa.

 

9. Har du någon tvångstanke? Klart du har! Vilken?
A-brunnar. Går jag på en (av misstag, jag hade aldrig, aldrig gjort det med flit) MÅSTE jag knacka mig tre gånger i ryggen, det går inte att låta bli.

 

10. Pest eller kolera?
Är det gratis vill jag nog ha både och.

THE FUTURE IS NOW AND SHIT JUST GOT REAL

Vi har bestämt oss för att säga upp lägenheten, så om nästan exakt ett halvår är det dags för helt nya saker.
 
Det är både spännande och läskigt, men framför allt ska det bli skönt att få göra nåt nytt. Jag har trivts bra här, det är verkligen inte det, men alla förändringar är inte av ondo och det känns som om jag behöver det här.
 
Det blir en Nu eller aldrig-höst, helt enkelt. Uppsatsen ska göras klart, det ska hittas lägenhet i både Sverige och under den perioden jag tänkte bo utomlands, det ska bestämmas tatueringar och tatueras, och det ska rensas, slängas och göras av med för när februari kommer ska jag börja på ett nytt kapitel.
 

Den som väntar på nåt gott måste vänta i 65 dagar till

Det är förstås alldeles för länge, men det får det vara värt! I september bär det av ner till Jenny igen, och den här gången får jag sällskap av Magda! 
 
Vi bokade biljetter idag så nu är det bara till att vänta, räkna ner och stirra runt som en idiot de sista 30 minuterna för då kommer man ihåg allt man glömt göra och sen falla ihop i en svettig och ganska slut hög på tåget över bron. Same procedure as every year, James!
 
 
 

JAG VET INTE HUR DET HÄR GICK TILL

...men nu sitter jag här med en Samsung Galaxy Tab A-platta och med mer internet än jag vet var jag ska göra av.
 
Min nya dator tvärdog imorse. Jag vet inte varför den blev så asförbannad att den bara la av, men jag petade mig trött på den utan att det hände nåt. Det roliga i det här är att jag döpte den till Jesus, för om jag nån gång gjorde av med den och hittade den igen kunde jag på fullaste allvar skrika "Jag har funnit Jesus!", och jag vet inte om jag sa det men C hette Gud i min telefonbok (till lika delar beroende på att nån photoshopat in honom på en Gud-bild och för att ni vet kvalitén på humorn här). Först Gud och sen Jesus... Religion är fan inget för mig, alltså.
 
I alla fall. Jag har umgåtts med en del tankar på en surfplatta ganska länge men inte riktigt brytt mig om att kolla upp det, men jag kan inte fixa Jesus förrän jag kommer åt mitt kvitto (om typ en månad) och jag tänker då inte släpa runt på jobbdatorn, så nu blev jag hastigt, lustigt och väldigt, väldigt impulsivt en surfplatta rikare. Det var visserligen en så bra deal att jag bad om 10 minuters betänketid, gick ut, och fick telefonstöd av Jenny innan jag tog mod till mig och in igen bara för att få höra att jag fick välja produkter för 1 200 bara sådär. Jag höll på att svimma och önskade intensivt att jag hade en vuxen med mig, men jag gick därifrån med plattan, skärmskydd, en bluetoothhögtalare och två par hörlurar. Jag är fortfarande lite rädd att de ska ringa och säga att jag är skyldig dem åtta miljoner och en njure men än så länge har de inte hört av sig.
 
 

'cause I'm free as a bird now

Jag såg C i början av förra veckan. Det var första gången sen i januari och framför allt första gången sen smset, och det var precis så otrevligt som man kunde föreställa sig det. Jag vet inte om han såg mig eller om han dejtade tjejen han var där med, men jag blev både ledsen och arg och tyckte att livet var allmänt pissigt.
 
Dan efter tyckte jag att det kändes helt värdelöst att sitta och må dåligt över det här ensam, så jag skickade ett ganska surt sms till honom och sa att jag hade sett honom, vilket var väldigt märkligt med tanke på att New York inte direkt ligger nästgårds. I bästa fall skulle han må dåligt över det här, i värsta fall hade jag bara gjort honom lite sur, men i vilket fall som helst så var det delad ilska, dubbel ilska som gällde. Tillfredsställelsen i att störa andra på det här sättet, alltså!
Ett par timmar senare kom svaret att han var hemma på semester men att han skulle åka snart igen så jag skulle inte oroa mig.
 
Jag blev ganska arg över själva känslan i meddelandet, bristen på ödmjukhet och omtanke, och det lite självklara antagandet att jag satt hemma och oroade mig. Det är stor skillnad på att vilja vara förberedd på att eventuellt stöta på honom, och att oroa sig för att göra det. I alla fall, det smset var precis vad som behövdes. Jag vägrar vara arg och ledsen över nån som verkligen inte ens bryr sig, och det känns så sjukt skönt nu.
 
Sen tycker jag förstås att det är väldigt synd att det slutade som det gjorde, men det går inte att göra nåt åt.

These are a few of my favourite things

Jag håller på med ett UFO-program nu, de pratar om kraschen i Roswell 1947. Vissa menar att det var en väderballong, klart slut, medan andra är helt övertygade om att regeringen döljer nåt och blir alldeles till sig i trasorna över att ha hittat en miniliten metallbit bland bergen i Bakersfield (Kalifornien) eftersom den kraschen där har TYDLIGA PARALLELLER till kraschen i Roswell.
 
Det enda jag kan tänka på är det här:
 
 

It's alive!

Det kommer tyvärr att bli ett sånt här lite tråkigt inlägg igen där jag bara sammanfattar vad som har hänt medan jag inte varit här och örlat rundor.
 
Vi kan ju börja med den största boven i dramat: JOBB. För andra månaden i rad har det slumpat sig som så att det inte blir många mail med jobb i början av månaden utan de kommer istället runt mitten av månaden, vilket då i sin tur leder till att alla jobb jag normalt gör i ett rimligt och inte alls hjärnmosande tempo måste göras under de sista 2-2,5 veckorna. Ja, I-landsproblem, gnäll, gnäll, men jag måste erkänna att jag är ganska trött och det hade ju varit trevligt att kunna tänka sammanhängande i mer än tre minuter i taget.
 
Okej, och sen då? Ja, familj och vänner kräver ju lite uppmärksamhet, så tiden som har blivit över har ägnats åt dem. Det har ätits, umgåtts, seglats och tittats på en massa nackar på Stortorget för Måns Zelmerlöw såg vi då banne mig knappt.
 
Förhoppningsvis blir det lite bättre planerat nästa månad!
 
 

Här kommer ett snabbt hej!

Ska vi kanske ta en liten snabbrepris på livet?
 
Valborg bestod av soffläge hos päronen, med mat, mjukiskläder och ett halvt öga på Jurassic Park (vi kan den i princip utantill så kollar mest när de matar dinosaurierna och när T-rexen kommer). Resten av helgen ägnades åt Lisa, Daniel och Lucas, båtfixeri med Thomas och fika med mormor och morfar. Allt på samma dag! På kvällen blev det spontanutgång och på söndagen var jag väldigt ledsen pga bakis (så går det när man sitter i solen hela dan innan och dricker 0 dl vatten, och sen häller i sig en massa öl på det. Då kan man knappt läsa serietidningar dan efter, bilderna gör för ont i ögonen).
 
Dagarna innan och efter har ägnats åt en helt egen variant av "Jorden runt på 80 dagar", dvs "Genom hela TV-tablån på mycket mindre tid än 80 dagar". Shitpommes vad jag har jobbat. Men! Det finns ljuspunkter! Som idag, till exempel. Då tog jag flyget ner till Jenny! Vi har inte setts sen i januari, så det var verkligen på tiden! Jag stannar tills på måndag, och sen rullar jobbkarusellen igång igen, med en bonus i form av en muntlig grammatiktenta på tisdagen. Ni får hålla tummarna för att det åtminstone inte går sämre än de skriftliga varianterna!

Even the sun sets in paradise

Det började med två konstiga veckor med skumt beteende och lögner från hans sida, och ilska och ledsenhet från min. Efter det kom sms:et där han skrev att han med all sannolikhet skulle ta jobbet de hade erbjudit honom och flytta till New York permanent. Ett sms, alltså. Det var för tre veckor sen, och jag har inte hört nåt från honom sen dess.
 
Det finns inte mycket mer att säga om det. Livet går vidare och jag har inget annat val än att hänga med.
 

May the wind take your troubles away

C har gjort slut. Han hade fått erbjudande om fast jobb i New York och skulle med all sannolikhet ta det.
 
Det finns egentligen inte mycket mer att säga. 

Nu börjar det dra ihop sig

Ja, idag är det bara tio (10!) dagar kvar tills han kommer hem, och eftersom idag i princip är över så är det bara nio dagar kvar! Jag vet inte vart jag ska ta vägen!! Jag kommer att vara helt slut när han väl landar om jag ska peppa så här varje dag, alltså.
 
Det riktigt jobbiga är ju att det drar ihop sig för tenta med. Den 26 mars 08.00 är det dags igen. Jag har inte pluggat alls så mycket som jag borde, men jag har lyssnat ganska mycket på lektionerna så nåt har förhoppningsvis fastnat. Dessutom har jag ju en hel vecka på mig att klämma in lite plugg. Typ. Det är lite som i en film, ni vet. Hjälten måste övervinna hinder som verkar helt omöjliga för att klara skivan och få sin prinsessa. Hehehe, jag vet inte om vi ska ändra det till "hjältinna" eller om vi ska låta C vara prinsessan i det här fallet. Han har hår nog att vara en Disneyprinsessa i alla fall.
 
Vi pratade på hans lunch igår, och som vanligt har han -40 i framförhållning. Jag hade precis lämnat kontoret och skulle röra mig hemåt när han skrev att han kunde prata nu med en gång så gissa vem som fick slänga sig in på närmsta fik? Det är visserligen aldrig fel med kaffe, men jag hade ju önskat att jag hann hem till mina pyjamasbyxor först. Vi har nog i alla fall bestämt att det blir en weekend till Rom! Jag ville boka med en gång, fräscha upp italienskan (det krävs förmodligen mer än orden för "skinka", "hej, snygging" och "tack") och börja packa, men han sa nej för han hade inte ätit lunch, inte pratat med sin chef och inte ens hunnit landa i Sverige. Inte tyckte han att jag hade övertygande argument för en selfiepinne heller. Vi hade sluppit en hel del problem om han bara hade ätit lunch innan vi pratade, alltså.
 
 
(inser nu när jag har skrivit klart att jag inte alls behöver kunna mer italienska än så. Jag får ju nåt att äta och det är alltid mitt mål, så ja. Problemo solved)
 

Sol ute, sol inne

Jag känner mig på strålande humör, fast det är måndag och jag inte alls kom upp så tidigt som jag ville. Det blir en halvdag på kontoret idag, men det är okej för det känns ju också ganska lyxigt!
 
Solen skiner här och jag ägnade alldeles, alldeles för många timmar åt att videohangouta med C igår, men åh, vad det var värt förtvivlan när klockan ringde imorse! Det var nästan som att hänga på honom på riktigt!
 
Vi pratade om vad vi skulle göra när han kommer hem. Jag röstade ospecifikt men entusiastiskt på "mat" (pga älskar mat nån annan lagar), men hade lite mer specifika idéer. Han ville tvätta bilen och gå på rave. Jag sa "uäh" till båda men får väl ge mig av diverse anledningar, bland annat för att han är snygg, jag gärna åker i bilen och för att jag gav honom ett hemmagjort presentkort i julklapp där det stod att jag följde med på rave en gång. Jag vet inte vad jag tänkte på, men herregud... Ravekortet var nog den sämsta idén jag nånsin haft, och jag har inte ens gått dit än. Han vägrar dessutom byta ut det mot att jag lagar mat eller vad som helst heller.
 
Förmodad min när han väl släpar iväg mig: ↓
 
 

En söndag i mars

Jag har jobbat, pluggat och varit sjuk. I den ordningen. Ja, det var väl det. Hej på er!
 
Haha, ah, nä, så dålig kan man ju inte vara.
 
De två första dagarna av förra veckan tillbringades i alla fall på det nya kontoret! Det var sjukt roligt och spännande, men tack och lov blev det genast lite mindre spännande när jag fick kläm på hur man låste skrivbordsstolen. Det här med att kravla runt och sitta som en hösäck på en stol som gungar åt precis alla håll var lite för nervkittlande för att jag skulle kunna fokusera helt på jobbet.
 
I vilket fall som helst, de har gett mig nycklar och en larmkod (jag har kontorsnycklar, hahahaa!), visat var kaffekokaren står, hälsat på facebook och rent allmänt varit jättetrevliga, så jag är glad som en speleman!
 
Utöver det skickade Jenny ett paket fullt med kontorsmaterial (och uggleklistermärken, men de är väldigt viktiga för trivseln), och så engagerade jag Nadine i det här projektet med ny dator. Jag läser de tekniska specifikationerna och så, men det säger mig inte mycket ("Batteri... Ja, det är bra. Det ska man ha, ja"). Nu har jag i alla fall en ny dator, och den här jag skriver på nu ska stå på kontoret så att jag slipper släpa den fram och tillbaka. Ljuva, lätta handväska från och med nu (om jag bara plockar ut vattenflaskan, kalendern, alla pennor och sjalar och gummiband och mat och gud vet allt jag pregar ner i den)!
 
Det var väl i princip inte mer än det, egentligen. Idag blir det American Idiot på Operan, enbart baserat på att de spelar Green Day-låtar, och de är ju bra, så vi får väl se vad vi tycker om själva föreställningen.
 
 
 
 

Tiden gick och jag hängde väl med ganska bra

Här har det hänt grejer, må ni tro! Förutom att jag har varit ganska planeringsmässigt utmanad och tagit på mig en himla massa deadlines har jag även hunnit att kvalitetstida lite med livet i sig, och jag tänkte att ni kunde få en snabb uppdatering här.
 
Om vi börjar med det lite dåliga så är det bestämt att C inte åker hem förrän den 26 mars och det blir förmodligen inte att jag åker dit innan det heller. Det är lite surt, men så blir det ibland. Å andra sidan skämmer han bort mig nåt så otroligt mellan varven, och nu när jag fyllde år fick jag en weekendresa av honom till valfri destination! Förhoppningsvis blir det att vi tar den ganska snart efter att han kommer hem! Ibland vill jag bara knipa honom för att kolla om han finns på riktigt.
 
Utöver det då? Ja, jag har köpt blå leopardtights att träna i, och springer runt i dem just nu trots att det mest aktiva jag har gjort idag har varit att koka kaffe. Man får i alla fall in träningsfeelingen. Nu ska jag bara vänta på att de sista förkylningsresterna försvinner så att jag kan gå och lida på gymmet igen.
 
En annan sjukt rolig sak är att jag har fått en kontorsplats på ett frilanskontor! Jag ser sjukt mycket fram emot att få låtsas vara en vuxen människa som faktiskt har ett kontor! Och så är jag lite nervös också, så klart.
 
Förutom det har jag även hunnit med att bowla. Jag var ohjälpligt sämst av alla (till och med fyraåringen spöade mig) men det var ändå en trevlig kväll!
 
 

I'm a fool in pain

Vi var på ett danspass i måndags, och det var roligt men lite svårt för det här med koordination, alltså... Jag kan inte klappa takten och sjunga med samtidigt, så ni kan ju tänka er hur det blir när de vill att man ska slänga armarna åt ett håll och fötterna åt ett annat. Mm, jag är ju inte direkt Let's Dance-material, om vi säger så.
 
Vi tänkte ge oss på ett annat danspass idag, för skam den som lär sig av tidigare misstag, men det allra största problemet är att jag har sån träningsvärk i benen att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag överväger allvarligt att ramla ner för trapporna när jag ska till gymmet, för jag är helt hundra på att det lär göra mindre ont än att gå ner för dem. Hur många gånger till ska man behöva plåga sig själv innan man anses vara "vältränad"?
 
 
 
 

Nu blev det lite mycket här

C måste eventuellt stanna i New York ända till slutet av mars, och jag är snart helt ikapp med Supernatural och måste därmed vänta på de nya avsnitten som alla andra dödliga.
 
 

Ni vet hur det är

Jag plockar deadlines som en hagalen skata, men räknar inte riktigt med att de ska göras och att det här med att göra alla samtidigt inte är så genomtänkt som man kan tro. Jag lär mig säkert till nästa gång! Ha.
 
 

You did not accomplish much, but you didn't die this year, I guess that's good enough

Trumpeter och fanfarer: underverket blir 28* idag!
 
För att fira det bjuder jag på det bästa av två världar, en låt med sjukt rolig text (jag har lyssnat på den typ fem gånger och garvat högt varje gång) i kombination med Supernatural. Jadå!
 
 
 
*Jag måste erkänna att jag ägnade nästan olagligt lång tid åt att försöka komma ihåg hur gammal jag blev igår. "27, woho! Nej, vafan... Är det 27? Nej, jag är... 27. Ja, det är jag. Då blir jag 28. Eller stämmer det, verkligen? Nu får jag räkna här, det var ju fan.... Ja, 28 var rätt. Woho!"

Jag är bäst på avslappningsbiten

Jag testade power yoga idag.
 
Det ska bli spännande att se hur många delar av min kropp som säger upp sig imorgon.

The night is dark and full av terrors

I alla fall när hela området hade fått strömavbrott och vi var tvungna att ficklampa oss hem från bussen. Det stod ett par i ett fönster och bara kollade ut, och det var sjukt läskigt för det enda man såg var deras silhuetter. Vi skojade lite om att det var världens undergång, men såhär i efterhand är jag glad att det inte var det, för vi hade inget choklad hemma.
 
 

Once more unto the breach, dear friends

Ja, då var det dags igen. Imorse skrev jag återigen tentan som har kommit att bli min nemesis, min ärkefiende. Ja, förutom den ofärdiga uppsatsen då, men ni fattar. En ärkefiende i taget, liksom. Jag är till 95% säker på att jag är dödsdömd och tillintetgjord och får ännu ett "U", men de andra 5% består av "adventuring and glory like no other penguins have ever seen before" (för att citera Pingvinerna från Madagaskar) och kanske till och med ett litet godkänt. Förmodligen inte, men man vet aldrig.